Sista inlägget.

Så nu sitter jag här på Newark International i väntans tider. Mitt plan lyfter 17.20 och jag har drygt fem timmar kvar. Sägas skall också att jag varit i stan i sju timmar nu. Eller stan och stan. Jag har vandrat cirka femtio meter på Manhattan innan jag satte mig på flygbussen till Newark. Anledningen till det stavas en sliten resväska med endast ett hjul. Jag som gärna hade skrivit sista posten på samma Starbucks där jag skrev de första inläggen i ett kvavt augusti-New York.

Fickan full av knöggliga dollarsedlar och notes med mailadresser, telefonnummer och myspacelänkar. "Hör av dig, vi ringer om vi kommer till Sverige, du måste komma tillbaka, ses om en vecka osv." Känns märkligt att lämna allt bakom och det är väldigt påtagligt just nu att det här året är över. Vill mest av allt hoppa på flighten och komma hem och låta allt sjunka in lite. Just nu är jag rätt less på flygplatser och all denna frostade metall.

Men Uppsala kommer att bli bra, utan tvekan. Och jag är nog tillbaka rätt snart igen på ett eller annat sätt. Det här får bli det sista inlägget här på bloggen, för nu ser jag ingen anledning till att fortsätta. Det här var en reseblogg, varken mer eller mindre, och nu är det slut för den här gången.



Vi ses där hemma!

Sälj sälj sälj!

"Sell your books at SFSU Bookstore. Get up to 50% back on your used books!"

- Hey there. I have three books to sell.

- Sorry man, I can't give you anything back for that one. They are changing the editions to next semester.

- Okay. (Hivar upp en till bok)

- Nah, sorry. Same for this one.

- Puh. (Sista boken då, den dyraste. 110 dollar finfin ekonomisk geografi)

- Same for this. Too bad. Sorry.

Och plötsligt kändes inte idén om ett 160 dollars bokbål utanför entrén till bokhandeln särskilt avlägsen.

Den stora nedräkningen.

Det börjar dra ihop sig så smått här. Idag tentapluggar jag, i morgon likaså och sen är det inte långt alls till hejdå.

Hemlängtan, check.
Separationsångest, check.
Kluven, check.

Och varje steg jag tar och varje tanke jag har är ackompanjerat av Markusevangeliet och det känns som att vartenda ord är skrivet just för mig, de sitter som nålar på huden.

Men jag orkar inte skriva om det där nu, det är för upp och ner och jag har inte tid att sortera ut allt just nu. Kanske snart. Istället tänker jag på att någon har satt ett tuggummi över skotthålet i skolbibliotekets fönster, det utomordentligt snitsiga rekommendationsbrevet som ligger framför mig och väntar på att få användas senare i livet och på hur det bara är två besök kvar på campus. Jag kommer aldrig att komma tillbaka just hit och det känns så förbannat skönt.


Bilder från sista tiden här. På mina vänner och så.

Sista lektionen på SFSU.

Ingenting som gör mig ledsen i ögat direkt.

Just nu sitter jag och blir allmänt less på att många i klassen har sina jobb klara för sommaren, hösten, praktikplatser, utomlands osv i all evinnerlighet. Att de har fått fina jobb som de är nöjda med stör mig inte, att många av dem däremot är kompletta nollor med noll analysförmåga och kommunikationssvårigheter visar bara hur viktigt det är att vara karriärsdriven. Om jag vore det skulle det nog ordna sig ganska bra för mig. Nu löser det sig nog på något sätt.

Turken på hörnet.

Jag sitter i skolan och plockar närvaro på en lektion som behandlar undersökningar och hur man utformar dem på ett korrekt och riktigt sätt. Det är måttligt intressant, speciellt med tanke på att Ingrid är i stan och att sommarvärmen pockar på uppmärksamhet utanför rutan.

I ärlighetens namn får jag därför inte särskilt mycket gjort. Jag sitter hellre här längst bak och bloggar, lite som nutidens motsvarighet till de tuffa killarna som satt längst bak och levde rövare i mellan- och högstadiet. Jag tänker på allt möjligt oviktigt, till exempel på de små sakerna man kommer att sakna när man åker hem. Alla restauranger överallt, den billiga ölen, atmosfären i stan, vädret osv.

Och kanske mest av allt; att hasa sig upp till Turken på hörnet sent på kvällen i mystofflorna för att köpa läsk och chips för konsumtion i köket, sittandes görandes absolut ingenting, men med en fysisk närvaro i San Francisco.

Det är livskvalitet, hör ni det!

Den stora ensamheten.

Knappast något man har upplevt på sistone.

Men nu är jag själv igen. Eller själv och själv, jag sitter i köket tillsammans med David, var och en av oss stirrandes in i våra respektive datorskärmar. Jag skrivandes blogg för första gången på väldigt länge, och David fullt koncentrerad på ett avsnitt av House. Det här är den första natten sedan tredje april som jag kommer att sova ensam i mitt rum, och även den sista natten själv innan vi lämnar vårt skyffe den trettionde maj. Hur roligt det än är med besök så känner jag att jag nog ändå kommer att njuta av den här kvällen i isolation på mitt rum.

Det kommer nog i ärlighetens namn inte bli så mycket skrivet här framöver. Motivationen att skriva något vettigt har avtagit med mindre och mindre tid kvar här samt att blogginlägg skrivs bäst i lugn och ro, i ensamhet. Jag kommer fortsätta min vardag här med en del skola, lite vardagsäventyr, tvättomatbesök, helgutflykter, foto, promenader, solgassande, hamburgerätande och en och annan öl mellanåt, men jag kommer inte att rapportera lika frekvent om det. De där hundra inläggen jag siktade mot för ett tag sedan kommer jag nog inte att nå, men räkna med ett och annat instick då och då. Till exempel som nu då jag har skannat in lite bilder åt er. De finns om ni klickar på länken nedanför.


San Francisco mars-april 2008.

Scener från en vardag.

Polaroid 2007-2008.

En hälsning.

Redaktionen på Way Out West är fortfarande på semester och låter andra sköta berättelserna under tiden. En liten hälsning är dock på sin plats så att ni vet att jag och mina pojkar lever och mår bra.


Det skall också sägas att detta kort är taget cirka 7 minuter innan friden bröts när en vild psykopat kom upp på taket och fick frispel.

Hänvisning.

Medan redaktionen på Way Out West ligger lågt för tillfället i väntan på intressanta fenomen så råder det högre aktivitet hos redaktionen i kontoret bredvid mitt. Amerikaresenärn håller som bäst på att pussla ihop en tio-i-topp lista över svensk bakisångest. Mycket humor och många skratt utlovas. Häng med från början!

Så här går det...

... När svenskarna kommer till stan.

Mordvåg på motorvägen